Race Report: Stockholm Marathon

Alltså. Jag förstår inte riktigt varför jag alltid undervärderar min form och kapacitet. Kanske är det för att slippa spänna bågen för högt. Kanske har jag helt enkelt inte bättre koll. Oavsett vad överträffade jag – på nytt – mina förväntningar i går.

Bortsett från vädret blev Stockholm Marathon helt perfekt för min del. Kroppen kändes stark hela vägen och då jag nyss kollade på de första bilderna från MarathonFoto blev jag förvånad över hur lätt och rak jag såg ut även in över upploppet. Men så var det under hela loppet – så fort jag hjärnan fick en liten dipp, hittade kroppen nya krafter. Det blev liksom aldrig så där supertungt.

Efter förra årets lopp, då jag tog tvärslut under den sista milen, tänkte jag ta det lugnt och metodiskt i år. Ingen stress i starten. Inga tider i öronen. Istället skulle jag lita på att kroppen var korrekt kalibrerad. Och det var den. Det var först under den andra vändan över Västerbron – det vill säga under kilometer #34 – som jag gick över min måltid på 4:45 minuter/kilometer. Men det reparerade jag omgående (omedvetet) i motvinden och spöregnet på Norr Mälarstrand genom att följa upp min 4:53-kilometer med en på 4:30.

Redan efter ett par hundra meter noterade jag en äldre kvinna som sprang för IK Akele. Hon hade ett underligt löpsteg och allt såg ganska jobbigt ut. Men hon lyckades ändå hålla ett stabilt och bra tempo. Hon blev min farthållare under de första 24 kilometrarna. Ibland låg jag något steg före henne, men för det mesta låg jag ett par steg efter. Jag vet inte riktigt vad som hände med henne, men jag tror att hon kroknade. Och det gjorde även en tjej som jag hade hållit uppsikt över och som hela tiden legat ungefär 50 meter framför mig.

Utan dessa två referenspunkter tog jag rygg på tre stycken killar, som verkade känna alla längs vägen. Tillsammans med dom sprang jag förbi 26k-passeringen vid Waldermarsudde. Det var där jag började krokna förra året. I år var det inte läge att krokna så tidigt. För de tre killarna kände så många att det var applåder, morsningar och high five hela vägen. Med en sån inramning kan man ju inte vika ner sig. När vi passerade Dramaten var det min tur att få inramning, då plötsligt Sebastian stack fram huvudet från publikraden och gav lite extra pepp.

Då vi kom ut på Södra Mälarstrand hade jag fortfarande sällskap med de tre killarna. Och när vi började närma oss mitt stora hjärnspöket – stället där jag var tvungen att stanna för första gången förra året (jag försökte då intala mig själv att jag bara skulle kissa lite) – gjorde jag allt för att tänka på annat. Så jag började sjunga med i min spellista. Vet inte vad mitt sällskap tyckte. Men om dom hade öronen med sig fick dom höra mig nynna mig igenom både POWER och Runaway med Kanye West. I krig, kärlek och löpning är alla knep tillåtna.

Då vi tagit oss upp för stigningen på Västerbron blev jag till sist tvungen att släppa iväg mitt löparsällskap, som då hade reducerats till två killar (vad som hände med den tredje är jag osäker på – möjligt att han väggade vid 33k). När dom drog ifrån meter för meter började de negativa tankarna dyka upp. Men som tur var dök en man jag lade märke till under det första varvet upp. Han hade en väldigt säregen löpstil och jag blev mycket förvånad då han drog iväg tidigt under det första varvet. Nu började jag fokusera fullt ut på att komma ikapp honom. Den lilla pushen räckte för att hitta nya krafter.

Det var först vid 35k-passeringen som jag på allvar noterade vad som stod på klockan längs banan. Efter lite huvud och fingerräknande insåg jag att 3:20h faktiskt var inom räckhåll. Men med tanke på att jag inte hade en susning om vilken fart jag hade vågade jag inte ta ut något. Taktiken blev att försöka hålla jämn fart med min omgivning, inte ta ut mig onödigt mycket och vad som än hände inte ge vika för impulsen att stanna och gå ett par steg.

Taktiken funkade råbra. Vid 40k såg jag på klockan över banan att 3:20-drömmen i allra högsta grad levde. Och det plus den fantastiska publiken, som stod där i regnet och hejade på alla, gav mig raketbränsle. Den 41:a kilometern blev den näst snabbaste med 4:20 minuter. Och det gjorde jag medan ögonen började tåras.

Tröttheten, inramningen och insikten om att jag var på väg att faktiskt knäcka ett maraton gjorde att jag började småböla. Och inte blev det bättre då jag kom in på Stockholms Stadion.

I min bok är Stockholms Stadions innerplan den absolut heligaste platsen i hela landet. Att få kliva in där, där alla stora Djurgårdare har spelat, är helt, helt magiskt. Då jag i går gjorde det var det med känslan av att ha överträffat allt. Allting gick liksom så lätt. Jag hittade hela tiden nya krafter. Och bortsett från att jag blev ordentligt trött i stjärten kändes kroppen superpigg hela vägen.

Hur fasen kunde jag för bara någon vecka sen tveka över huruvida jag ens skulle våga starta? Nu är det dags att sluta vara defensiv. Från och med nu ska jag lita på att jag kan klara av det jag försöker med. Och framför allt – från och med nu ska jag börja kalla mig löpare och inte motionär.

3:16:32 blev tiden. Det var en putsning med nästan 14 minuter jämfört med fjolårets premiär. Skulle jag kunna utvecklas i samma takt ett år till så…

Man skulle kunna tro att jag gjorde en triumferande segergest över loppet som sådant. Men den handlade om att jag till slut spurtade ner killen i kepsen. Kul att HappyHag lyckades föreviga.

screen-capture-1

Annonser

Taggar:, , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: