Underbara intervallkänsla

Det finns ingenting i hela världen som får mig att snooza längre. Eller att hitta på fler svepskäl till att försena och skjuta fram.Så fort kroppen får nys om att hjärnan har planerat in ett intervallpass gör den sitt bästa för att prokastinera. Sen drar den igång – kampen mellan kroppen och hjärnan. Det brukar alltid ta pannbenet ett par timmar att övertala resten av Håkan att faktiskt göra slag i saken och förverkliga intervallplanerna.

Samtidigt: Det finns inget i hela världen som ger mig en skönare känsla än att ha genomfört ett bra intervallpass.

Som ett av de sista tyngre passen inför nästa veckas Stockholmsmara tänkte jag testa målfarten – 4:45 min/km – i onsdags. På slutet har jag främst fokuserat på att springa långt och långsamt. Och utifrån det upplägget är 4:45 faktiskt rätt snabbt även för kortare distanser.

Upplägget var 4×5 kilometer på skogsrundan vid Kungsbäck här i Gävle. Mellan varje intervall skulle jag unna mig fem minuter vila och för att inte bli helt lobotomerat radiostyrd skulle jag byta riktning efter varje femkilometare. Efter en snabb och pigg inledning började jag fundera redan under det andra varvet:

Är det här verkligen kul? Vad ska intervaller så här nära inpå loppet egentligen ge? Är jag inte lite trött? Hur känns det i vänstervaden?

Då jag skulle dra igång det tredje varvet fick jag lova mig själv att det skulle bli finalvarvet – annars hade jag inte tagit mig ut. Men så hände det. Under vilan efter den 15:e kilometern klev pannbenet för en gångs skull fram. Samma pannben, vars avsaknad fått mig att implodera av självömkan så många gånger. Plötsligt stod pannbenet verkligen upp för hjärnans plan.

Tänkt-och-gjort – det blev ett fjärde varv på skogsrundan. Och då kroppen väl slutat kvida hittade den hur mycket reservbränsle som helst och lyckades pressa fram en ganska fin fartökning.

Onsdag: 4×5 km – snittider:
Varv #1: 4:32 min
Varv #2: 4:43 min
Varv #3: 4:43 min
Varv #4: 4:29 min

Med lite bonus per varv blev det totalt 21 kilometer. Och av dessa gick endast fyra långsammare än de 4:45 minuter som jag siktar på. Det här börjar faktiskt kännas lovande.

Onsdagens löpning var faktiskt veckans andra intervallpass. I måndags var jag med Runacademy på Gunder Hägg-arena. 5×800 meter stod på agendan. Och jag var så pigg. Så satans pigg. Med facit på hand kändes den inledande intervallen på 3:07 minuter väldigt beskedlig.

Från den utgångspunkten kapade jag tid för varje åttahundring. Och det roliga var att min främsta kombatant på Runacademy gjorde det samma – oavsett vilken fart jag drog upp låg han kontant ungefär lika många (eller snarare lika få) steg bakom. Det var nog det som trissade mig att springa snabbare och snabbare.

Den sista åttahundringen gick på 2:30 miniter. 2:30 på 800 meter? Då är ju målet med 3:20 på en kilometer väldigt, väldigt inom räckhåll.

Nä, nu är det dags att snöra på sig för sista långpannan innan Stockholm Marathon. Med en bättre vår hade jag kunnat unna mig ett distanspass. Men den här kroppen behöver många kilometer – även om det bara är sju dagar kvar.

Annonser

Taggar:, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: