Oförenliga mål – En studie i fåfänga

I går vägde jag mig för första gången på länge. Nog för att jag hade det på känn, men jag blev ändå lite förvånad när jag såg hur lite jag väger. 58,8 kilo. Sätter man det på en 178 centimeter lång kropp får man ett BMI 18,6. Och då är man tydligen underviktig.

Då jag började träna för ganska exakt två år sen var det fåfängan som var motivationen. Jag ville vara i bättre form när jag fyllde 35 år än vad jag var när jag fyllde 25 år. Och med bättre form menade jag att jag ville vara större och starkare. Jag ville ha muskler. Former. Bröst. Styrka som syns.

Förra året var målet att nå 66 kilo. Det gjorde jag inte. Trots proteinpulver med läskiga namn som Super Gainer kom jag aldrig högre än 65,1 kilo. Då hade jag lagt på mig nästan 15 kilo på lika många månader. 15 kilo, varav merparten var muskler. Sånt syns. Även på en person som var tunnast i världen då han började träna.

Under den perioden räknade jag kalorier och proppade i mig allt jag kunde. Och jag njöt av resultatet. Jag älskade att se mig i spegeln. Se hur den där späda kroppen plötsligt fick muskler. Hur ådrorna på armarna började synas. Och plötsligt skämdes jag inte längre. Jag hade inte längre några problem att visa mig i omklädningsrummet eller på stranden. I en ålder då många män börjar få gubbkropp kände jag mig i kanonform.

Men längs vägen dök ett annat mål upp – jag ville bli bättre på löpning. Viktökning, muskler och långdistanslöpning. Det är en kombo som inte riktigt går ihop. Och då min förra tränare Louise började ifrågasätta mitt träningsupplägg och undrade på vilket sätt mitt 3×3 reps bänkpressande skulle hjälpa mina kilometertider kom jag till ett vägskäl. Jag valde löpningen.

Sedan dess har jag slopat alla coola muskelgrupper. Jag har skitit i biceps och triceps. Några enstaka armhävningar är det enda mina bröst får känna på. I stället har jag jobbat ben, bål, stjärt, stabilitet, uthållighet. Det har varit fokus på löpmusklerna. Och i takt med att jag sprungit oftare och längre har även vikten rasat.

Jag ska vara ärlig: Jag gillar fortfarande att se mig i spegeln. Den självkänsla som det ger mig att se att jag har en tajt och vältränad kropp lyfter mig ordentligt. Det kanske är fåfänga. Eller så är det alla år av dålig självkänsla och skam över att vara smal som en pinne som gör att jag behöver bekräftelse från min nuvarande spegelbild. Det enda jag vet är att alla timmar som jag lagt på träning har varit ett billigt pris för den där antydan till magrutor som jag ser då jag kollar på mig själv.

Visst. Jag är kanske underviktig igen. I alla fall enligt tabellen. Men den här gången skäms jag inte för det. Den här undervikten är självvald. Den är ett resultat av att jag valde löpningen. Den dag då jag inte längre tycker att uthållighetssport är roligt kommer jag troligtvis göra ett nytt försök att bygga lite volym. Jag kommer aldrig kunna bli stor. Men nu vet jag att jag i alla fall kan få konturer.

En gång sa min förre träningsbuddy Slöve att det var självhatet som drev oss. Kanske är det inte fullt så melodramatiskt. Kanske är det så enkelt att det är fåfängan som driver oss.

Annonser

Taggar:, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: