Race day

I går var det race day. Det veckovisa hotellmästerskapet på Playitas gick av stapeln. Fem eller tio kilometer och ett fåtal hugade löpare, som kände för att slåss mot eftermiddagsvärmen.

I och med att jag är på sportsemester och inte har särskilt många måsten på agendan valde jag att ladda upp like a pro. Uppstigning 08:00. En långsam morgonlöpning à fem kilometer. Dusch och sen en ännu långsammare frukost. Därefter helkroppsmassage med fokus på det högerknä som börjat strama en del på slutet. Lite sol, bad och läsning. En väldigt sen salladslunch följt av siesta.

Då väckarklockan ringde efter siestan var jag fortfarande rätt dåsig. Men det gick snabbt över när jag fick börja värma upp. Och efter hand dök löparna upp vid starten. Tre tjejer och ett tiotal snubbar. I 10k-klassen var vi endast en tjej och fem killar som kom till start.

I starten var det en av 5k-killarna som rusade på som satan. Själv tog jag det lugnare, lade mig i mitten och såg till att ha överblick över täten. Jag försökte hitta ett jämnt och skönt tempo. Som tur var kollade jag inte av Nike+, för psyket hade inte gillat att den första kilometern gick i 4:09-tempo.

Vägen upp till vändpunkten vid 2,5k avslutades med en lång och seg uppförsbacke. Där gick jag ikapp och förbi den senare damvinnaren på 5k och i den efterföljande utförslöpningen, som inledde hemvändandet på första varvet, räknade jag till cirka 28 sekunder efter ledaren.

Vid varvningen för 5k klev två av killarna före mig av och jag gick ut som trea i milloppet. Jag låg cirka 10 sekunder efter tvåan och planen var att jobba ikapp honom under den kommande kilometern, ligga i rygg under uppförskörningen och sticka ifrån direkt efter 7,5-passeringen.

Men jag kom ikapp alldeles för snabbt. Och han såg så sliten ut. Det kändes inte lönt att lägga sig i rygg. När jag testade att trycka på lite släppte han direkt. Därifrån och in i mål var jag ensam mot tröttheten.

Den 41-årige fransmannen framför mig fanns det inte mycket att göra åt. Även om jag knappade in några sekunder var han totalt ohotad. Och i mål var jag det också – luckan bakåt hade vuxit sig ganska stor.

Den preliminära tiden blev 41:22. Det hade räckt till en seger förra veckan. Å andra sidan var det någon 17-åring som tryckte in en fenomenal 36:nånting-tid veckan före det. Så en andra plats kändes ändå väldigt hedrande.

Snittet blev 4:05 minuter/kilometer med 4:25 som långsammaste kilometer och avslutningen på 3:44 som snabbaste notering.

4:05 ligger klart under min måltid på Stockholm Halvmarathon, så farten kanske trots allt finns där. Då ska jag å andra sidan dubbla distansen plus röra mig i tusenfalt större trängsel. Det känns för tidigt att ge upp. Men det är ett riktigt, riktigt tufft mål jag satt upp.

En sjukt sliten tvåa:

…och ett helt oberört vinnarpar: