Att vara eller icke vara – en triathlonsatsning

Scott Speedster 40

Är det triathlon som är nästa utmaning? Det är den stora frågan just nu. Och så länge jag inte har större saker att grubbla över känner jag mig extremt privilegierad.

Bortsett från att det verkar vara en grymt kul tävlingsform, så är ju triathlon dessutom ett bra sätt att närma sig mina vaga idéer om att försöka genomföra en Svensk Klassiker under 2016.

Nu är jag verkligen inte inne på att göra en Iron Man-satsning. Det är inte ens olympisk distans som jag sneglar på. I stället handlar det snarare om att kanske genomföra en eller ett par sprintdistanser under nästa sommar. Och visst – det skulle jag väl kunna göra här och nu. I morgon typ. Men jag vill ju inte bara överleva. Jag vill ju kunna genomföra och känna att jag presterar så bra som jag har förmåga till.

För att göra det krävs:

  1. Att jag lär mig cykla (snabbt alltså)
  2. Att jag lär mig simma (snabbt alltså)
  3. Att jag skaffar en massa prylar (för att kunna simma och cykla snabbt alltså)

Punkt #3 är ju absolut enklast att börja med, så i veckan skaffade jag en ny cykel på Stadiumrean. Det blev en Scott Speedster 40, vilket tydligen är en rätt schysst nybörjarcykel. Och sen behövdes det ju sjukt mycket tillbehör. Hej cykelbyxor, cykeljacka, trampor, skor och hjälm. Heeeeej då cashes i massor.

För att inte bli en sån som skaffar grejer som bara samlar damm stack jag ut på en testrunda så fort Franke hade hjälpt mig montera trampor och sadel. Det blev sex vingliga kilometrar, där jag pendlade mellan lycka och ren dödsångest (alltså, jag gillar verkligen inte fart – särskilt inte i kombination med smala däck och fastlåsta fötter).

Det gick knappast snabbt. Men jag tog mig fram. Och mitt enda egentliga missöde skedde 80 meter från mållinjen, då en vinglig jag fick möte av en vinglig cyklist på en trottoar. Jag nitade och skorna ville inte lösa ut sig och jag hann fundera på om jag skulle försöka ta vurpan med tanden, axeln eller höften. Men i fallet löste ena skon ur sig och jag kunde rädda situationen.

Det kommer nog ta rätt många cykelturer innan jag känner mig bekväm på min nya racer. Och gällande simningen visade det sig i går att höstens crawlkurs redan är fulltecknad. Men vad fan – jag är klart närmare en triathlonsatsning än vad jag var för en vecka sen.

Och det bästa av allt är att Franke också är pepp på att testa triathlon. Det kan bli riktigt spännande. Han spöar mig utan ansträngning i cykling och simning. Men jag ska nog kunna äta upp en hel del av hans försprång under löpningen. Frågan är om det kommer ta mig hela vägen.

Annonser

Taggar:, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: