Dags att blicka bakåt

Det sämsta med att bara springa framåt är att det är så lätt att glömma bort varifrån man kommer.

I går var det exakt två år sen jag hade så tråkigt nere i Hultsfred att jag till sist valde att snöra på mig skorna för en löprunda i skogen. Enligt appen sprang jag 2,5 kilometer. Men det var nog snarare 2 kilometer – jag misstänker att min flerårigt chipstränade kropp knappast hade 3:46-tempo i sig från början.

Dagen efter stack jag ut igen. Och dagen efter det var det dags på nytt. I början körde jag asfaltslöpning – för varje runda försökte jag lägga på ett kvarter till. Öka sträckan och bli lite, lite bättre. Där och då trodde jag aldrig att jag höll på att lägga grunden till en helt ny vana. Ett nytt liv. Men så blev det.

Två år senare har jag loggat 1261 kilometer i Nikeappen. Lite drygt 12 kilometer i veckan låter inte särskilt imponerande. Men för mig är det en grym seger av episka proportioner. Jag har blivit piggare och mer aktiv. Starkare och mer uthållig i vardagen. Framför allt har jag tagit mig igenom två seglivade skador, utan att klappa ihop och falla tillbaka i gamla vanor.

Längs vägen har jag skaffat fler funktionskläder än vad en vuxen människa borde behöva samt fått ett sundare förhållande till socker. Och jag har betat av lopp. Stafetter, millopp och leriga terränglopp. För att inte snacka om utmaningen i att knäcka en tuff hinderbana i form av Toughest i Malmö. Eller gå under 40 minuter på milen. Eller pina sig igenom de sista tio kilometrarna i ett maraton, innan belöningen dök upp i form av Stockholms Stadions heliga innerplan.

För ett år sen var jag fullt besluten att överleva en halvmara. Ett år senare har jag planerat in en bonushalvmara några veckor innan Stockholm Halvmarathon. Allt för att kunna vässa formen och vara närmare den nivå jag drömmer om att få vara på.

Hur kunde det bli så här? Hur kunde en kväll av tristess föda en helt ny livsprioritering? Mitt 2012-jag hade idiotförklarat mitt 2014-jag om han hade vetat att jag 24 månader senare skulle ha börjat fundera över möjligheterna att genomföra en Svensk Klassiker 2016.

Jaja. I morgon ska jag fortsätta springa framåt. Då är det dags för en ny utmaning, ett nytt lopp. Men i dag gottar jag mig i var och en av de 1261 kilometrar som har tagit mig hit. Håller jag i under ytterligare ett år ska jag med glädje börja kalla mig för löpare. Fram tills dess nöjer jag mig med att vara en stolt vardagsmotionär.

När dök den här killen upp?
medalj

Annonser

Taggar:, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: