Prestationshöjande preparat

The Shape of Punk to Come

Den senaste veckan har jag haft en liten motivationsdipp. Och inte blev den bättre då jag vaknade upp i går – försoven och slö – bara för att inse att det redan hade blivit alldeles för svettvarmt ute. Det är i såna lägen det är bra att ha lite prestationshöjande preparat i byrålådan.

Att dra på sig en finishertröja förpliktigar. Den är trots allt ett bevis på att du har klarat något som alla inte skulle palla med. Har man den på sig kan man inte vika ner sig hur som helst.

Jag har inte satt på mig min finishertröja från Stockholm Marathon en enda gång tidigare. Jag har liksom inte känt mig värdig. Kanske beror det på den sista milen. På hur smärtsamt otränad jag kände mig då jag stapplade mig fram längs den. Fastän jag tog mig i mål har jag helt enkelt inte känt mig som en maratonman. Det känns snarare som att jag fuskade och fejkade mig fram.

Men i går åkte finishertröjan på. Som sagt – har man den på sig kan man inte vika ner sig. Men för att spela safe plockade jag fram ytterligare ett prestationshöjande preparat: The Shape of Punk to Come.

Redan efter ett par kilometer började tankarna komma: Det var ju ändå så varmt. Och jag är så otränad. Och benen kändes lite tunga. Borde jag inte rita om rundan och göra den lite kortare? Men så insåg jag – jag hade ju tröjan på mig.

Tröjan bar mig det första varvet på rundan, men när det var dags att vända och börja springa hemåt dök de negativa tankarna upp igen. Den här gången var det Refused som skingrade dom. Om fyra punkare från Umeå kunde peta ihop ett så komplext mästerverk som The Shape of Punk to Come – en skiva som utan tvekan tillhör de 20 senaste årens 20 viktigaste och mest epokavgörande album – så borde väl jag kunna knipa ihop och kämpa mig fram i några kilometer till?

Det är underligt hur tröttheten/de negativa tankarna jobbar. Ena sekunden kan du känna dig som världens starkaste. Inget kan rå på dig. Och några steg senare vill du bara bryta ihop och krypa hem. Det finns liksom ingen rimlighet. Ingen skala. Det är av eller på. Och ofta handlar det inte om äkta trötthet. Det är bara hjärnan som försöker få dig trött.

Buren av Refused och tröjan tog jag mig i mål. Det blev 13 kilometer. Prick. Och det gick i 4:47 per kilometer.

Varken längden eller tiden hör hemma i rekordböckerna. Men det kändes ändå som en stor triumf när jag genomsvettig låg där i gräset i Boulognerskogen och stretchade, medan andra motionärer sprang, joggade och promenerade förbi.

Annonser

Taggar:, , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: