Nu är jag en maratonman!

Medalj

Just nu – på tåget hem från Stockholm – är det väldigt delade känslor. Å ena sidan: Jag klarade det jag bestämde mig för 18 september. Å andra sidan: Jag klarade det inte på det sätt jag hade hoppats. Å tredje sidan: Känslan av Hopp – vad fan gör jag nu då? är klart överhängande. Fast allt det andra är egentligen sekundärt. Nu är jag en maratonman!

Loppet i dag var väldigt, väldigt underligt. Dels klädde jag mig alldeles för varmt och med en dåres envishet var det först vid 32k som jag insåg att mössan var en dålig idé. Och dels spridde jag mina kilometertider med en okalibrerad k-pist. Kollar man på sträcktiderna gick 20-25k 4:28 min snabbare än föregående femma och 6:21 min snabbare än efterföljande kilometrar. Det var även mellan 20-25k som jag fick hybris och började satsa på 3h 15 min som sluttid.

Den hybrisen tog snabbt ut sitt pris. Från 26 kilometer och hela vägen in i mål var loppet en enda stor pina. Magen krampade. Låren tog slut. Vätskebristen blev påtaglig. Och plötsligt började även vaderna krampa. Under slutet av loppet rusade jag mellan vätskestationerna (rusade är ett väldigt relativt begrepp under en avslutningsmil). Väl framme grabbade jag två muggar vatten och promenerade en stund. Sen var det bara att börja om från Ruta 1 igen: Rusa/dricka/promenera…

Trots att avslutningen kändes riktigt seg höjde jag faktiskt tempot där. Tyvärr var min finfina playlist lite felkalibrerad. Då jag började närma mig stadion var 3:30 redan kört – enligt spellistan. Men när jag väl gick i mål visade det sig att min tid blev 3:30:11. Elva sketna sekunder från min personliga drömgräns? Fast satt i relation till att mitt egentliga mål låg på 3:45 kändes den missen ändå ganska lätt att ta.

Men det som skrämmer mig mest med dagens lopp är inte hur slut jag tog eller hur oerhört mycket tuffare ett maraton var jämfört med vad jag hade förväntat mig. Det skrämmande var hur jag kollapsade efter målgången. Jag låg ner och frosskakade samt hulkade, utan att lyckas spy, under närmare en halvtimme. Det var först efter 45 minuter som benen hade hämtat tillräckligt mycket styrka för att jag skulle kunna ta mig till omklädningsrummet.

Med facit på hand: Även om jag har tränat som en dåre för det här hade jag en alldeles för naiv syn på hur krävande ett maraton egentligen är. Då jag har lallat runt i skogen och funderat på om jag inte borde satsa på ultra nästa år visste jag uppenbarligen inte vad jag gav mig in på. Det här var tufft. Flera gånger tuffare än förväntat. Men också helt underbart med en outtröttlig publik, som hejade på alla. Utan dom längs banan är jag osäker på huruvida jag hade fixat det här.

Så – vad fan gör jag på nu?

Annonser

Taggar:, ,

9 responses to “Nu är jag en maratonman!”

  1. J. says :

    Vad du gör nu? Du tränar inför nästa års mara så klart! Vid det laget kommer kroppen vara van vid långpassen och inte överraska dig med frossa och andra otrevligheter efter målgång. Grattis till en sjukt stor bedrift!

  2. Henrik Danestrand says :

    Jag brukar uppleva en otrolig tomhet direkt efter mina större lopp, dom man fokuserar mest på under året. Mitt knep är att redan innan tävlingen anmäla mig till nästa, för att på så sätt inte komma in i en status utan plan. Vila några dagar och ge dig sen på nästa utmaning!

  3. J. says :

    Anmäl dig till en mara i en stad du gillar och se det hela som ett äventyr x 2! Jag har aldrig sprungit en mara och är ytterst ödmjuk inför den distansen, men jag har sprungit halvmaran i Wien för ett par år sen. Jag bodde där för länge sen, det var en fin upplevelse att springa genom en stad som en gång var min hemstad. Berlin ska ju vara en bra mara-stad.

  4. Drgugge says :

    Bra kämpat, imponerad över att du tog ut dig så!
    Men jag kan som sagt rekommendera Berlin, platt, snabbt och riktigt skoj!

    • maratonsatsningen says :

      Aaaah – Berlin. Det skulle ju vara ruggigt coolt att springa sig fram genom syndens näste. Fram till den sista veckan har jag inte ens tänkt att det finns möjlighet att upptäckta en stad på det sättet. Måste vara ruggigt mäktigt.

  5. Staffan says :

    Efter mina två första maror som var överjävliga erfarenheter (3:41-3:23) åkte jag hem och anmälde mig igen i ren revanschlust. Var liksom bara tvungen att ta reda på om det inte gick att genomföra jämnare och bättre och sedan 2010 har jag sprungit fyra roliga, jämnare och snabbare maratonlopp med kronan på verket med ett rejält PB i Stockholm förra veckan. Låååång race-rapport på bloggen. Välkommen in och läs. Väl kämpat tycker jag och så nära 3:30 på första maran är riktigt riktigt bra!!

    • maratonsatsningen says :

      Haha – insåg att jag hade sett dina spexbilder från 35k på MaraMackans blogg. Helt sjukligt hur man kan springa så jämnt som du gjorde. För mig kändes det som att någon drämde till med en slägga över bägge framlåren efter 27k. Sen fanns det ingen punch alls kvar.

      Utan att på något sätt förta din insats – under 3h är sci-fi för mig – tolkar jag det som att det alltså går att kapa 10 minuter till År 2. Kanske är det som ska vara målet: A) Orka springa (och inte bara överleva) ett maraton, B) Därmed kunna gå under 3:20.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: