Känslan av att komma ”hem” (…och lite stafett)

Kommer inte härifrån, kommer aldrig härifrån – jag tog en promenad genom Hultsfred med Kents nya, lysande Skogarna i lurarna i morse. Förbi Slottet. Och Friendo. Ettan. Bowlingen. Och snudd inpå varenda annan plats som någonsin betytt något. Det var väldigt dubbla känslor över det.

Jag kommer inte från Hultsfred, men jag kommer heller aldrig därifrån. Även om jag fysiskt har flyttat mina grejer finns det så mycket Hultsfred kvar i mig. Det var här jag bodde i 13 år (eller tolv om vi ska vara helt noga – jag tog ett sabbatsår i Stockholm också). Det var här jag en gång i tiden till sist hittade mig själv och blev Håkan 1.0. Och i spillrorna av den versionen var det här som början till Håkan 2.0 föddes.

Det var i Hultsfred jag hoppade på tåget helgen då min far låg för döden. Det var här jag blev ordentligt kär. Här har jag varit lyckligare och olyckligare än någon annanstans. Här hade jag min karriärs höjdpunkt. Och dess absoluta bottenmärke. Här har jag skrattat och gråtit. Älskat och hatat. Roats och oroats.

Det mest absurda var att gå förbi Slottet – fatta att jag bodde ensam i denna mansion:

Slottet

Men det var ju inte för nostalgin jag åkte ner till Hultsfred – i dag var det ju vårstafetten i Målilla. Och vårt lag – LKW TF – kapade en-å-en-halv minut på fjolårets tid på sträckan, som i vår motionsklass ligger på 35 354 meter.

Själv var jag ganska besviken då jag var klar på min sträcka, som var på 7,5 kilometer. Redan efter nån kilometer hade jag nämligen blivit tokomsprungen. Det var en kille som jag inte ens hade en chans att ta rygg på. Han hade kunnat springa åttor kring mig utan att bli svettig. Men då jag väl insåg att han tillhörde det segrande laget i tävlingsklassen och att han hade sprungit på 3:16 min/km kändes det inte lika tungt längre. Då insåg jag att det hade gått riktigt bra även för mig.

Jag snittade på 3:51 min/km och putsade faktiskt min bästa 5-kilometersnotering någonsin. Det nya rekordet lyder på 19:23 minuter. Inte så illa för en kille utan skalle, som fick springa helt utan rygg dagen efter liten vinkväll hos Nisse och Malin.

En bra dag med fint sällskap skulle jag nog faktiskt kunna gå under 19 minuter. Det skulle kännas riktigt mighty.

Annonser

Taggar:, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: