Glädjen i att springa långsamt

Mitt största problem med löpningen är farten. Har jag den inte blir jag förbannad och går hem. Har jag den springer jag för fort, blir trött och får gå hem då med. Jag känner mig som en bulldog som skjuter ner skallen, springer på så fort som möjligt och inte tänker minsta tanke på att disponera krafter. Och det är därför jag ogillar långpannor så mycket. Jag vill hellre springa fort (eller nåja – fort för att vara jag) än att springa långt.

Men i dag fick jag känna på en annan sida av löpningen – glädjen i att springa långsamt.

Planen var att jag skulle ge mig ut på en hybrisrunda och nöta asfalt ända tills mina ben inte pallade mer. Banan var utritad och klar. Men då jag kom fram till vändstationen i Hemlingby fick jag för mig att ta en sväng i skogen i stället. Bara en liten sväng och sen fortsätta nöta asfalt. Men så hittade jag milspåret som PellePelle tipsade om. Och det var så fint att jag blev tvungen att köra två varv.

Då jag väl kom tillbaka ut på asfalten hade jag redan avverkat 30 kilometer och hade inte mycket mer kvar att ge. Hade inte den hägrande vattenflaskan drivit på mig och min igentorkade gom hade jag gett upp där och då. Men det blev några meter till. Och därmed lyder mitt nya personliga rekord i att springa långt på 30,92 kilometer.

Anledningen till att jag pallade längre i dag än vad jag någonsin gjort tidigare var att farten var en helt annan. Snittet hamnade på ett föga imponerande 5:34 minuter. Men vad spelar det för roll? Målet var ju trots allt att springa långt och härda ut. Fram till 28 kilometer kändes allting faktiskt som en enda lång promenad i honungsfabriken. Det var bara skönt och mysigt. Glädjen i att springa långsamt och känna hur kroppen bär en framåt är enorm. Den spöar feelingen av att ens lungor kommer att implodera vilken sekund som helst med hästlängder.

Däremot börjar jag få ett löparmässigt i-landsproblem: Vätska.

Så länge mina långpass låg på under 20 kilometer var vätska inget stort problem. Då räcker det med ett par tuggummin och Fishermans Friend för att känna sig med i matcken. Men i dag blev det riktigt tungt att springa utan vätska. Och skulle rundorna bli längre och värmen högre här under våren kan det nog vara rent farligt att vara så oplanerad som jag är. Samtidigt känns vätskeband som en svår grej. En ryggsäck känns klart bättre.

Som tur var har jag börjat ta med kontokortet ut på alla mina längre rundor, för det är trots allt mer regeln än undantag att jag inte orkar bära kroppen hela vägen hem. Avslutningen på rundan fick bli ett spontant litet pit-stop bland veckohandlande familjer, innan jag och min tajta dräkt stapplade oss hem genom staden.

Annonser

Taggar:, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: