Chins – en obesvarad kärlekshistoria

Chins

Om man vill imponera på mig med sin överväldigande fysiska förmåga ska man antingen ha en sjukt bra miltid eller göra grymma chins. Och då snackar vi inte om några hafsiga halvchins med gungande ben. Nä, det ska vara strikta, fina, avslappnade chins som går hela vägen ner. Och upp.

Tyvärr är min kärlek till chins inte direkt besvarad. Jag känner mig tillbaka på högstadiet där blängig avståndskärlek – utan att mottagaren visste om något – var ett av ytterst få alternativ. Jag gillar chins. Jag älskar dom till och med. Men dom låter mig inte göra dom. I alla fall inte så många och fina som jag skulle önska.

Det jag gillar mest med chins (bortsett från att det ju är en sjukt cool grej att göra – klart coolare än att lassa på så mycket i bänkpress att stången bågnar) är att du går från Äh, det här är väl ändå inte så farligt? till Shit, jag klarar inte av en millimeter till på bara någon repetition.

I det maxstyrkepass som Tränar-Louise satt ihop åt mig och som jag körde i morse ingår 4×4 chins. Under de fyra första brukar jag få hybris och få för mig att jag blivit hur stark som helst sen förra gången. I det andra setet kroknar jag efter tre. Och sen efter två. Då det är dags för slutklämmen är det knappt att jag får upp näsan över stången på den första repetitionen, utan att börja ta hjälp av pendling och flaxande ben.

Håkan + Chins = Not so true…

För att revanschera mig från gårdagens lite väl återhållsamma spinningpass (och för att blåsa bort lite oväntad överskottsenergi) körde jag även ett kvällspass i dag. 30 minuter spinning + core. Under corepasset blev det en ordentlig lucköppning – det var en övning som tidigare känts som en återhämtningspassage som plötsligt föll på plats och började kännas på rätt sätt och på rätt ställe.

Men dagens dubbel har tagit ut sin rätt. Redan vid 20:19 började jag fundera på hur tidigt det egentligen är okej att gå och lägga sig. Och nu ligger jag i sängen och ska läsa ett par sidor. Ge mig ett par månader till så kommer jag att ha samma dygnsrytm som mina föräldrar brukade ha, då jag gick runt och blängde under högstadietiden.

Annonser

Taggar:, ,

2 responses to “Chins – en obesvarad kärlekshistoria”

  1. challengediabetesblog says :

    Bra jobbat idag! Håller med.. Chins och burpes är det man ska kunna 😀
    Lycka till!! nattis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: