Länge leve vi

Ison & Fille

Jag har aldrig varit starkare. Aldrig orkat mer. Någonsin. Men det är så lätt att glömma.

Dagens Gritpass gick precis som det brukar: Skivstångsmomentet gick bra, men jag tvärdog under den andra halvan. Burpees är helt enkelt min kryptonit. Dom får min kropp att sluta funka. Och precis som förra veckan nådda jag inte upp till mitt mål. Faktum är att jag aldrig har nått upp till mitt mål. Det jag inte tänkte på när jag lämnade träningslokalen genomsvettig, slutkörd och aningen besviken är att jag var närmare mitt mål än vad jag var förra veckan. Än vad jag någonsin har varit.

När man tränar är det lätt att – precis som i livet i övrigt – bara blicka framåt. Stegen ska bli snabbare. Tyngderna tyngre. Repetitionerna fler. Citius, altius, fortius. Det är bara snabbare, högre, starkare som gäller. Men om man bara blickar framåt hela tiden kommer man aldrig att nå sitt mål, för när du väl har nått fram har målet förflyttat sig. Det handlar om klassisk målförskjutning.

Om vi aldrig tillåter oss att se bakåt kommer vi heller aldrig att inse stegen som vi faktiskt tar framåt. Och det var först när jag stod utanför gymmet med en pappmugg blaskigt kaffe som jag insåg att jag  har blivit starkare, uthålligare och bättre. I dag klarade jag fler repetitioner än vad jag gjorde första gången jag testade Grit. Jag hade fler kilon på stången än för tre veckor sedan. Då spelar det faktiskt ingen roll att grannen gör ännu fler repetitioner med ännu tyngre vikter och att hennes benböj går djupare än mina – det är inte henne jag tävlar mot. Det jag tävlar mot är mina mentala begränsningar.

Samma sak är det med löpningen. Medan jag känner mig besviken över att vara långt ifrån den kapacitet som krävs för att träffa min måltid på Stockholm Marathon glömmer jag bort de steg jag faktiskt har tagit. Det är bara 20 månader sen jag snörade på mig löparskorna efter över tio år av stillasittande. På min första tvåkilometersrunda höll lungorna på att sprängas. Nu klarar jag tio gånger den distansen utan att vara i närheten av lika anfådd som jag var den där avgörande comebackkvällen nere i Hultsfred.

Jag har blivit snabbare, tagit mig högre och blivit starkare. Men det är alltför sällan jag unnar mig lyxen att inse det.

Jag misstänker att det inte är hindren i Toughestloppet nere i Malmö i maj som Ison & Fille sjunger om i Länge leve vi. Men det är just dom hindren jag ser framför mig då då Fille knyter ihop den första versen. Om Lil Waynes Drop The World var mitt powertrack förrförra året och Kanye Wests Black Skinhead var fjolårets, så är Länge leve vi årets motivationshöjare. Den och Timbuks Spring.

För att inte vara någon hiphopskalle får jag helt enkelt väldigt mycket energi från rap.

Ison & Fille sammanfattar exakt hur alla som tränar – oavsett nivå eller ambition – borde se på sig själva:

Det är ingen lätt väg, men vi ska dit
För vi är bra folk, förtjänar bra skit
/…/
Länge leve livet
Länge leve vi

Annonser

Taggar:, , , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: