Är det verkligen självhatet som driver oss?

Glöm inte bort att det är självhatet som driver oss, sa min dåvarande sparringpartner Stefan då vi precis kommit igång med vårt gymmande och jag hade en motivationsdipp.

Visst. Han skämtade väl egentligen. Men för min del var det inte ett skämt. Då jag började träna mer regelbundet framåt slutet av sommaren 2012 var det faktiskt självhatet som drev mig. Fast det förstod jag inte där och då. Det enda jag förstod var att jag gillade känslan av att låta kroppen jobba. Ta ut sig. Anstränga sig hårdare och hårdare. Och sen bestraffa mitt tidigare inaktiva jag med smärtsam träningsvärk.

Det är först i efterhand som jag förstått hur det var: Jag ville straffa kroppen med fysisk smärta för alla dåliga beslut och nederlag som hjärtat och hjärnan hade kokat ihop. Och med tanke på att jag inte har tillgång till något annat självskadebeteende blev träning ett utmärkt sätt att straffa mig själv. Jag blev aldrig riktigt nöjd. Jag skulle längre. Snabbare. Känna mer. Bestraffningen blev en drog.

Om jag ser tillbaka på något så enkelt som vad jag hade i lurarna då jag började springa, så ser jag mönstret väldigt tydligt. Det var hårt, mörkt och gärna lite ångestdrivet. Det var musik som skulle tvinga mig framåt. Som skulle signalera att jag var en jävla sopa ifall jag inte lyckades förbättra mig själv.

Jämför man det med den playlist som jag numera oftast springer till är skillnaden väldigt påtaglig. Nu vill jag ha fjäderlätta låtar. Sånt som lyfter mig upp och gör att benen tappar all vikt. De hårdare inslagen plockar jag bara fram i nödfall – när jag behöver en extra piska för att ta mig hela vägen hem. Just dom här sakerna tänkte jag på i går när jag var ute och sprang.

Under slutet av hösten och början av vintern var det som att löparglädjen försvann. Jag vet inte riktigt när det hände. Men jag tror jag lyckats spåra orsaken: Precis som under hösten 2012 blev det för mycket fokus på längre, snabbare. Och när resultaten inte mäts över tid, utan bara från gång till annan kommer bakslagen förr eller senare. Ingen i hela världen kan putsa sin prestation varenda gång skorna har knutits.

Förra veckan kom löparglädjen tillbaka. De två femkilometersrundorna jag tog var riktigt sköna. Jag njöt över att ha en kropp som kan användas till det jag vill göra. Och jag insåg att det där med självhatet som drivkraft har jag för länge sen lämnat bakom mig.

Att jag tränar mycket just nu (sen 23 december har jag kört ett litet träningsläger på hemmaplan) har ingenting med självhat att göra. Tvärt om. Jag tränar mycket för att jag förtjänar det. Träningen får mig att må bra. Bli starkare. Orka mer. Förverkliga drömmar. Får mig att känna mig levande.

Mitt absolut viktigaste av de 70 nyårslöften som jag har satt upp för 2014 är Jobba mindre och leva mera. Och en stor del av mitt liv kretsar för närvarande kring träning. Därför ska jag försöka se till att alltid prioritera och planera så att träningen inte ska bli lidande – oavsett vad som händer på jobbet.

Inte på grund av mitt självhat. Utan för att jag gillar mig själv och vill ta hand om mig. Välbefinnande – både fysiskt och psykiskt – är en betydligt bättre drivkraft än mörkt självhat.

Dagens träning blev två kilometer rodd + ben/mage. En fin start på veckan.

Annonser

Taggar:,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: