Rapport från Adventsloppet

I dag var det dags för premiären av Gävles nya stadslopp Adventsloppet. Och även om starten blev lite sen på grund av att invigningen av den snart uppeldade bocken drog ut på tiden, blev det en väldigt trevlig premiär med klart fler deltagare än vad någon nog hade räknat med.

Min målsättning för dagen var ganska blygsamt satt. Jag skulle klara de tio kilometrarna på 47:30 min. Det skulle visa sig vara mer än en ganska blygsam målsättning.

Planen var att gå ut i 4:40-tempo, känna mig för rätt länge och sen speeda på lite under det andra varvet. Men trots att jag joxade lite väl länge med mobilen under de första hundra metrarna, då jag försökte få igång min Adventsloppet-playlist, blev jag rätt förvånad när den första mellantiden basunerades ut i mina iPhone-lurar – 4:13 min. Inte bra. Inte med tanke på den form jag för närvarande inte har. Inte med tanke på att min snabbaste mil hittills i år klockade in på rätt blygsamma 46:11.

För att inte spränga mig i ivern över att plötsligt ha en massa medlöpare runt mig letade jag rätt på en lämplig rygg. Andra kilometern var tempot nere i klart behändigare 4:31. Med mig flåsandes i ryggen sprang kvinnan framför mig – en medelålders kvinna med riktigt bra klipp i benen – om fem, sex stycken löpare under den kommande kilometern. Men sen fick jag en knäpp. Då det var dags för vätskekontroll ökade jag på och lämnade min tidigare klunga bakom mig.

Därmed fick jag springa helt solo fram till varvningen. Som tur var hade jag tagit på mig den pannlampa som alla deltagare fick. Annars hade det blivit lite snårigt att köra ensam genom 150 meter skogsstig med tillhörande rötter.

Lagom till varvningen hade jag jobbat ikapp en ny rygg. Och återigen lade jag mig flåsandes bakom, medan killen framför fick dra oss förbi ytterligare fem löpare. Men vid det andra varvets vätskekontroll fick jag på nytt nog och lämnade mina medlöpare bakom mig.

Resten av loppet blev en enda lång kamp mellan min fajtingspirit, hjärnan och kroppen. Spiriten gick segrande ur kampen och den tionde kilometern blev den snabbaste – 4:03. Ändå blev jag lite besviken, för jag såg en löpare långt fram som jag trodde att jag skulle ha en ärlig chans att komma ikapp. Men i mål skilde det 28 sekunder.

Enligt både min och andras appifierade mätare blev loppet 10,7 kilometer. Och det låter rätt logiskt om man betänker att arrangörerna tvingades dra om banan på grund av alltför många anmälningar. Och med ett snitt på 4:16 min gick jag i mål på 45:42 min. Det innebar att jag hamnade på plats 17 av drygt 60 anmälda i herrar 10 kilometer. Klart över förväntan!

Oavsett om loppet var 10 eller 10,7 kilometer hamnade jag en bra bit under så väl min måltid som årets tidigare kvickaste mil. Tänk om jag skulle kunna hålla samma tempo över den dubbla distansen. Då skulle det vara riktigt trevligt att springa halvmaran.

Annonser

Taggar:, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: