Fuck you, jag kommer visst do what you tell me!

Efter förra veckans vikarie var Spinning-Annika tillbaka som ledare i dag. Och hon hade med sig en ny bana och lite nya låtar. Bland annat en malande, tung Killing In The Name med Rage Against The Machine. Vi snackar om en 5:17 minuter lång, seg stigning med maxbelastning och långsamt tempo, där varenda tramptag känns som en dödsryckning. Och när vi väl kom fram till Fuck you, I won’t do what you tell me-partiet var jag beredd att göra revolution och springa ut ur lokalen. Men jag gjorde som Annika sa och bet ihop den sista biten.

Dessa 5:17 minuter i lågfrekvent tempo ligger utan tvekan topp fem över jobbiga saker som jag har utsatt mig för i år. Men som med allting riktigt jobbigt belönade skallen mig ordentligt när jag tog mig ut på andra sidan. Känslan av att verkligen utmana sig själv och maxa, när allt du vill är att ge upp, är oslagbar.

Som spinningnewbie bör jag kanske inte uttala mig om vad som är vanligt eller normalt. Men jag blev lätt chockad över att förra veckans introduktion av toapappersbandana (det var en äldre herre som körde med dubbla varv toapapper runt skallen i stället för ett hederligt pannband) hade förvandlats till en trend i dag, för nu var det två äldre herrar med toapappersbandana.

Den ena av dom satt bredvid mig. Och han var kingen. Inte nog med att han var en jävel på att trampa, så fort jag höll på att tappa tempo vände han sig mot mig och skrek Kom igen nurå för fan! eller Håll i nu. Med hans hjälp hittade jag nya krafter när de gamla hade tagit slut. Och dagens spinning blev nog det bästa pass jag gjort hittills.

Innan spinningen testade jag det nya corepasset. Jag var med på ett smygtest av det för ett par veckor sen. Och det var fortfarande lika tempofyllt och krävande, även om några småskavanker hade korrigerats. Så precis när jag började känna att coreträningen blivit lite lökigt har jag fått en ny utmaning. Grymt kul!

Nu är jag taggad som fan inför Adventsloppet i morgon. Tydligen har det tillkommit så många anmälningar (typ 250 pers blir vi) att dom har fått dra om banan. Och det var ett bra val, för det fanns ett kritiskt parti med halkiga trappor ner till en sviktande bro följd av en hastig stigning. Då jag provsprang i söndags var det den passagen som sög mest i benen. Jag springer hellre en liten omväg än försöker tävla mig över en svajbro tillsammans med alltför många andra.

Annonser

Taggar:, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: