Lördagsdubbeln

Lördagar är världens bästa träningsdag. Och för att fira att jag överlevt ytterligare en arbetsvecka körde jag en dubbel i dag: Core följt av spinning. Efter det var jag smått sänkt och förtjänade en ordentlig brunchtalrik.

Mitt livs tredje spinningpass blev även mitt hittills längsta: 55 minuter. Då jag klev in i lokalen trodde jag att det var ett 45-minuterspass och att någon hade skrivit fel på tavlan. Men det var jag som hade fel. Och det är väl lika bra att erkänna – jag har även haft totalfel om spinning. Det är ingen mesträning för folk som inte vill träna på riktigt. Det är seriöst pissjobbigt. Eller i alla fall blev det ordentligt pissjobbigt i dag.

Tjejen som höll i dagens spinningpass – Annika – har jag aldrig sett förut. Men jag har hört desto mer av henne. Då jag lunkat runt bland hantlarna och tränat på i all enkelhet har jag då och då funderat på vem i helvete det är som sjunger med i låtarna och mellan varven skriker helt okontrollerat till någon Sabatonlåt inne i spinningsalen. I dag fick jag svaret. Det är Annika.

Tidigare har jag fnissat lite åt hennes sätt att leda passen med munnen. Men när jag väl satt där på cykeln i dag fanns det inte längre något att fnissa åt. Då insåg jag hur suverän Annika är. Vid flera tillfällen sa hon åt oss att sluta ögonen:

Och nu när ni blundar vill jag att ni funderar på varför ni är här? Varför klev ni upp i morse? Sen vill jag att ni är helt ärliga mot er själva och ställer er frågan: Kör jag verkligen på max nu?

Varje gång hon körde den rutinen var det någon del av hjärnan som plötsligt gav sig till känna och sa: Nä, det här är långt ifrån max. Just nu är vi ute och fincyklar i solen längs Hulingens strand med en mjukglass i handen. Och plötsligt spred sig känslan till handen, som skruvade upp motstånden på cykeln innan resten av kroppen hunnit reflektera över resultatet av en sådan uppväxling.

När allt var som tyngst under dagens spinningpass slöt jag ögonen och reflekterade över Annikas frågor: Varför är jag här? Vad vill jag få ut av det här? Sen såg jag framför mig de sista trehundra metrarna på halvmaran från i somras. Den vackra inramningen vid slottet i Stockholm och hur jag pinnade på med krafter som egentligen inte fanns där för att kapa sekund för sekund på sluttiden.

Det finns alltför många tillfällen i mitt liv då jag gett upp. Då jag inte pallat. Inte ansträngt mig tillräckligt. Inte presterat maximalt. Då jag svikit mina egna ambitioner. Men den dagen, då jag gjorde mitt första löplopp i vuxen ålder, vek jag inte ner mig. Det hade varit så lätt att lägga sig i rygg på någon långsammare löpare och bara rullat i mål. Men jag sköt upp pannbandet så högt upp på huvudet jag kunde och gav max hela vägen in i mål.

Stärkt av den känslan blev dagens spinningpass betydligt tyngre än vad jag hade räknat med. För en gångs skull valde jag inte den enkla vägen.

I ärlighetens namn ska sägas att jag gav inte 100 procent i dag heller. Det fanns mer krafter. Jag hade kunnat inleda på en tyngre nivå. Och mellan varven hade jag kunnat trampa snabbare. Men samtidigt söndagscyklade jag mig inte heller genom passet. Jag låg någonstans kring 87 procent.

Jag har jag tydligen glidit igenom mina tidigare spinningpass. Det får vara slut på det. Jag pallar mer än vad jag tror. Jag behöver inte hålla igen. Det finns ingen skam i att ge upp för att man inte orkar mer. Det skamliga är att lura sig själv till att inte ge allt man har.

Mitt mål är inte att ta mig runt ett maraton – det skulle jag nog kunna göra i morgon om jag blev tvungen. Målet är att springa ett maraton. Och det är en helt annan sak. Men för att ta mig dit krävs det att en röst som Annikas mal där bak i huvudet så fort jag försöker gena, fuska eller hålla igen.

Annonser

Taggar:, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: