Negativa tisdagstankar

Bild
Kroppens seger över huvudet – det blev ingen snikfrukost på SJ Loungen i dag…

I morse försov jag mig – igen. Det börjar bli en riktigt dålig vana. Å andra sidan kan jag inte klandra mitt morgontrötta jag. Kombinationen av snortidiga morgnar, utebliven eftermiddagsgubbvila samt lite för spännande bok har gjort att jag halkat ner på under sex timmars sömn per dygn. Och det är så klart inte hållbart i längden.

I morse var klockan ställd på 04:52. Men det var först 05:30 jag vaknade på riktigt. Efter en riktigt dålig smoothie och total klädförvirrning insåg jag att klockan var alldeles för mycket. Jag skulle inte hinna köra ett okej träningspass och fortfarande vara i tid för 07:14-tåget till Stockholm. Och det var då dom vaknade – de negativa tankarna.

Mitt mest negativa jag ville ställa in träningen helt och unna mig en halvtimmes extra sömn. Mitt mer diplomatiska jag föreslog att jag skulle plocka upp datorn och beta av lite mail, för att ge mig själv en toppstart på arbetsdagen. Dessutom började jag känna efter. Var jag inte lite tjock i halsen? Kunde det inte vara en annalkande förkylning i kroppen, som jag borde ta hänsyn till?

Till sist insåg jag hur det ligger till: Det spelar faktiskt ingen som helst roll ifall jag hoppar på tåget söderut 07:14 eller 08:14. Jag har trots allt lyxen att kunna jobba när och var jag vill, så länge jobbet blir gjort. Och i dag behöver jag faktiskt inte – rent fysiskt – befinna mig på kontoret förrän efter lunch. Dessutom var den där klumpen i halsen ingenting. Den försvann strax efter tandborstningen. Med hjälp av dessa argumentet packade jag till sist väskan och cyklade iväg till gymmet.

I dag var det bröst och triceps som stod på schemat. Och redan under mina uppvärmningsdips kom de negativa tankarna igen: Varför ska du envisas med att köra 3×10? Du orkar ju inte mer än max 3×8. Vilken skillnad gör det? Du har ändå inte blivit starkare under det senaste halvåret. Dessutom är det ingen som bryr sig om hur många repetitioner du gör – inte ens du själv. Maska! Mygla! Ta genvägen!

Det är inte bara när jag löper som jag har alltför lätt för att ge upp. Det händer så ofta på gymmet att jag inte ens märker det längre. Ofta tar jag för lätta vikter. Jag förhandlar med mig själv om hur många repetitioner som är lagom mitt under pågående övning. Och framför allt är jag mästerlig på att mitt under ett moment få för mig att jag inte orkar mer, säcka ihop och ge upp. Fast det är väldigt sällan jag egentligen tar i så att det verkligen känns. Alltså känns på riktigt, riktigt.

Min gamla kollega Vakt-Uffe förklarade för något år sen att det egentligen är skit sak samma hur många repetitioner man kör (han är en inbiten Hultsfredsbo, då är uttrycket skit sak samma ett slags defaultläge). I stället för att räkna repetitioner föreslog han att jag skulle köra tills det började bränna i musklerna och det kändes som att jag inte skulle palla en enda kraftansträngning till. Då – när jag verkligen stod på gränsen skulle jag, enligt honom, försöka få till ytterligare en, sista repetition.

För att tränga bort de negativa mygeltankarna i morse försökte jag köra utifrån Uffes tips. Skit samma hur tunga eller lätta vikter det handlar om – kör tills det känns. På riktigt. Och den inställningen lyckades jag hålla genom nästan hela passet, som blev ett av mina bättre pass under de senaste månaderna. Risken för en återupprepning av söndagens träningsvärk i triceps är klart överhängande.

I och med att jag hade lite extratid över på grund av det senare tåget hann jag dessutom avsluta med ett litet magpass. Först i maskin och sen 10×25 crunches av varierad karaktär.

På vägen från gymmet började jag reflektera. Dom här negativa tankarna finns med mig överallt – alltså inte bara på gymmet. Oftast uppstår dom på grund av att jag sätter upp egna deadlines, som ingen annan förväntar sig. Jag säger Du får det på fredag när det i själva verket inte behöver vara klart förrän på tisdag. Dessutom har jag mycket svårt att säga Ledsen, men jag hinner inte med det just nu. Jag skapar helt enkelt stressmoment åt mig själv helt utan anledning. Utan påtryckning från omvärlden.

Dessa stressmoment bidrar allt som oftast till att jag lever mitt bland oöverstigliga hinder. Och när det finns för många hinder runt omkring mig blir det svårt att inse var jag bör börja – då blir jag mindre effektiv.

Det enda resultatet av att jag hoppade på 08:14-tåget i stället för avgången 07:14 är att jag inte hinner sno åt mig en snikfrukost på SJ Loungen i Stockholm. Men vad fan spelar det för roll när jag kan köpa en trevlig tågfrukost på stationen i Gävle och stötta en lokal entreprenör.

Jag tränar inte enbart för att bli starkare, snabbare och smidigare. Jag gör det även för att få bättre kontroll över huvudet. För varje gång jag överträffar mina egna förväntningar blir de negativa tankarna mindre inflytelserika. Tänk ifall jag på sikt kunde byta ut alla Klart du inte klarar av det mot peppande Shit vad kul, det där fixar du!

Annonser

Taggar:, , , ,

One response to “Negativa tisdagstankar”

  1. J. says :

    Bra skrivet. Usch vad jag känner igen mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: