Nytt längdrekord: 24,3 kilometer

På slutet har jag slarvat ordentligt med löpningen. Förra veckan sprang jag i och för sig fyra gånger, men totalen blev ändå bara 25,54 kilometer. Och den här veckan blev det bara ett enda löppass. Med tanke på hur lat (eller läs hellre: upptagen) jag varit var jag lite orolig för att ge mig ut på en långlöpning i dag. Men vädret var alldeles för bra för att inte göra något ordentligt.

För exakt två veckor sen slog jag mitt gamla längdrekord, då jag stapplade mig fram 22,5 kilometer på lite styvt 1:52 timmar. I dag var tanken att springa längre – tidsmässigt.

Målet för dagen var att springa i två timmar. Samtidigt var ambitionen att springa långsammare än vanligt. Ska jag få upp längden på min löpning till dom nivåer som krävs för att knäcka ett maraton i vår måste jag nog lära mig att hålla igen. Det är så jag har gjort i år – jag har gått från att sikta på 4,30 per kilometer till att satsa på 5,00. Och det har ju funkat bra. En mil är inte längre vad en mil brukade vara.

I dag testade jag en halvny runda. Början hade jag testat innan, men sen gick jag vidare och nötte på längre och längre. Men till sist kom jag fram till ett område där jag blev väldigt osäker på hur och om jag kunde ta mig tillbaka utan att riskera att få promenera någon mil på slutet. Så jag tog det säkra före det osäkra och vände om.

Förutsättningarna var helt perfekta: En skön vind, härligt varmt och vackra löv längs vägen. Dessutom var det ganska lite trafik. Under förra veckans löpning har jag känt av insidan av höger lår lite. Min förhoppning var att det var vanlig, hederlig träningsvärk. Samtidigt har jag fruktat att det kunde vara början på någon slags förslitning. I dag kändes låren klockrena. Dom höjde sig och sänkte sig som väloljade maskindelar. I stället blev det vaderna som ställde till med problem.

Efter cirka 15 kilometer asfaltsnötning var jag framme vid mitt vanliga terrängspår. Så jag klämde en femma där, för att benen på allvar skulle känna att dom levde. Och det fick dom också. På terrängspåret finns det en riktig mördarbacke framåt avslutningen. Där förvandlades vaderna plötsligt formlösa blobbar, som inte ville trycka ifrån alls. Då sneglade jag ner på klockan för första gången och insåg – till min fasa – att det var lite väl många minuter kvar till målet på två timmar.

Men jag pinade mig framåt och försökte tänka på annat. Höstlöv. Frisbeegolfande män. Uppstudsiga småhundar. Stavgående pensionärer. Det funkade okej fram till min vanliga avfart hemåt. Då kom nästa knäck – klockan stod på sju minuter kvar. Och även om jag kände mig rätt fräsch från knäna och uppåt reagerade vaderna väldigt tjurigt på nyheten.

De sista sju minuterna, då jag spontansprang genom stan och kryssade mig fram genom alléerna norröver, blev en riktig pers. Hela tiden försökte skallen övertala mig att ge upp:

Äh, vad fan – vem kommer märka ifall du ger upp två minuter i förväg? Du har bailat förr, du kan vika ner dig igen utan att livet går under…

På ren och skär tjurighet lyckades jag ändå ta mig hem – fortfarande löpandes. Och när jag väl kom in på innergården visade klockan 2:00,34. Mission accomplished!

Dessutom visade det sig att tempot varit klart högre än vad kroppens trötthet indikerade. Med ett snitt på 4,57 minuter blev det en totalrunda på 24,3 kilometer.

Dagen blev alltså dubbelt rekordkantad. Jag sprang längre än vad jag någonsin tidigare gjort – både i tid och till antalet meter. Det här blev tredje gången jag kommit upp i en halvmara. Nu gäller det bara att växla upp det här nötandet till dubbla distansen.

Annonser

Taggar:, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: