Söndag: Distanslöpning

Söndag: Distanslöpning

Inför förra helvens halvmara hade jag ingen som helst styrsel i träningen – jag sprang i princip så långt jag orkade, så ofta jag hade tid. Fast då och då (när Hagge var peppad) sprängdes även lite intervallöpining in.

Som jag förstått det i efterhand bör man varva vanliga löpning med både intervaller och distanslöpning. I alla fall om man vill uppnå bäst resultat.

I tisdags körde jag tempoträning med kilometerintervaller för första gången. Och i dag var det dags för veckans andra premiär: Distanslöpning.

Målet med dagens tur var att springa 80 minuter. Det kände klart mer realistiskt än att satsa på rekommenderade 90 minuter på en gång.

Jag springer alltid med Nike+-appen i lurarna. Men det gör mig ofta lite stressad, vilket ju är en bra grej ifall man vill hålla tempot uppe. I dag ville jag snarare hålla tempot nere, så jag stängde av alla röstnotifikationer i appen. I stället försökte jag hitta ett lugnt, skönt tempo, som jag kunde hålla utan att springa lungorna ur mig. Dessutom försökte jag hela hela vägen tänka trycka fram höften och lyfta upp bröstet.

Det var inte bara distansträningen i sig som var ny i dag. Jag testade även en ny runda fram till min vanliga runda. Det resulterade i 1/3 asfalt och 2/3 terrängspår. Dessutom var den nya rundan riktigt fin och skön. Och den går att förlänga väldigt enkelt ifall det skulle behövas. Den rundan ska jag behålla tills i vinter, då det nog kommer krävas en del nya rundor i och med att min vanliga terrängrunda kommer övertas av skidfolket.

Jag lyckades hålla mig från att kolla på klockan/distansen/farten under hela löpturen. Däremot var jag rätt långt hemifrån när Miss Nike+ berättade att jag hade nått målet på 80 minuter, så jag sprang hela vägen hem och klockade in på 1:29,21 – pretty close till 90 minuter alltså.

Med tanke på hur skönt det hade känts hela vägen (dessutom var vädret helt suveränt – omväxlande sol och moln och ett par väldigt, väldigt lätta duggregnskurar) trodde jag att jag hade legat på +5:30-tempo. Därför blev jag rätt förvånad att se att jag hade hunnit exakt 18 kilometer och snittat 4:57 minuter (snabbast: 4:47, långsammast: 5:07).

Bortsett från halvmaran förra lördagen är 18 kilometer det längsta jag sprungit i ett sträck i modern tid (läs: sen högstadiet). Och det kändes förbluffande enkelt.

Men det är inte läge att få hybris – under natten finns det mycket stor risk att någon elak jävel placerar ett halvdussin tennisbollar i mina vader och lår.

18 kilometer

Annonser

Taggar:, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: