Tajming

Allting handlar om tajming. Eller från början handlade det nog om noja. Grov åldersnoja.

Vintern innan jag skulle fylla 30 år fick jag ett ryck. Jag fick för mig att jag skulle vara i bättre form när jag fyllde 30 år än vad jag var tio år tidigare. Med tanke på att jag som 20-åring var en studentrumssupande svennehedonist, som hade några år sen han lade av med idrott, var det egentligen inte någon större utmaning. Men för att jag med gott samvete skulle kunna hävda att jag hade lyckats var jag ändå tvungen att gå till gymmet ett par gånger. Och det var så jag blev säsongsgymmare. Efter en halvintensiv vinter och vår återvände jag inte till hantlarna igen förrän fyra-och-ett-halvt år senare.

Och det är där – fyra-och-ett-halvt år senare – som allt egentligen börjar. I god tid innan jag i våras skulle fylla 35 år fick jag samma ryck igen. Vid kommande födelsedag skulle jag återigen vara i bättre form än vad jag var tio år tidigare. Fast den här gången var utmaningen än enklare.

Den enda skillnaden mellan mitt 20-åriga jag och jag som 25-åring var att den studentrumssupande svennehedonisten hade lagt ytterligare fem år mellan sig och hans ungdoms idrottande. Om jag var i dålig form som 20-åring var jag i katastrofal kondition när jag fyllde 25 år. Men det här hindrade mig inte när beslutet väl togs förra hösten. Då hade jag så smått börjat springa. Och plötsligt gjorde jag även comeback på gymmet.

När jag i april fyllde 35 år kunde jag med gott samvete säga att jag var i klart bättre form än mitt 25-åriga jag (jag hade även spöat skiten ur jag som 20-åring). Men i stället för att på nytt lägga av med tränandet ökade jag under slutet av våren och början av sommaren. Anledningen var att min syster hade gett mig en start i Stockholms Halvmaraton i september. Så det var bara att hålla i. Springa längre. Oftare. Tjurigare.

Och där sitter jag nu. Halvmaran var i lördags. Det gick faktiskt bättre än vad jag hade räknat med. Men plötsligt kommer rädslan. Om jag inte längre har något mål att träna mot, kommer jag då fortsätta kliva upp tidigt? Kommer jag fortsätta pusha mig själv? Kommer jag verkligen ha motivationen kvar? Eller kommer jag falla tillbaka i gamla, dåliga vanor?

Jag har aldrig ens tänkt tanken på maraton tidigare. Eller jo – jag har tänkt på maraton och tyckt att det låter som en helt idiotisk grej.

Men i söndags vaknade jag upp och funderade på ifall det inte var dags för en ny utmaning: Att springa längre än vad jag någonsin ens varit i närheten av förut. Och om allting handlar om tajming är läget helt perfekt just nu:

  • Jag är supersingel och har alldeles för mycket tid över.
  • Jag är i rätt bra form och har ett fint flow i träningen.
  • Alla mina vänner har precis skaffat barn (förutom dom som håller på och bli superstadgade i nya förhållanden).

Eller för att summera ett onödigt långt inlägg:
I och med att ingen längre vill hänga med ut och dricka öl kan jag lika bra göra en maratonsatsning.

Annonser

Taggar:, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: